När jag kom hem var klockan 18.55 och det var bara för mig att borsta tänderna på dem, ge välling och natta. Fy sjutton vilken ångest jag har! Inte över den här dagen, det var ju bara en dag och de far knappast illa av det. Men jag har ångest över att tänka på att det här är våran framtid. När jag blir färdig lärare kommer jag börja 7 varje dag och sluta runt 17, ibland senare. Usch, jag kommer inte hinna träffa mina barn någonting känns det som. Hem, ge dem mat och sen natta dem. Vad blir det för relation? När ska vi hinna umgås, mysa, prata, leka????
Nä fy sjutton säger jag bara. Jag vill inte börja jobba. Vad spelar pengar för roll när det tär på tiden med mina barn? Och min sambo? Är den här tiden den bästa tiden vi kommer ha som familj? Kommer det aldrig bli så här bra igen?
4 kommentarer:
Här kommer några bra tips från en som jobbar 7:45 till 17:15 måndag till fredag.
Njut av varje sekund du är tillsammans med dina barn. Ge dom all din kärlek. Gör helgen speciell och dämpa din ångest med ett glas vin.
Det fungerar.
ja fy sjutton. Timmarna borta blir helt plötsligt mer än timmarna med barnen. Fy sjutton!
... men du... grattis till kontraktet ännu en gång!
Jag är mer orolig åt andra hållet när man får ett barn till och inte får ha det äldsta på dagis lika länge. Hur ska man kunna aktivera barnet ordentligt, hur ska jag hitta lekkamrater osv. Jag har aldrig haft någon ångest för förskolan!
Till anonym: nja fast hur mycket aktivitet behöver ett barn under 6 år egentligen? Ut och leka i lekparken då och då, cykla lite och kanske bygga lite lego... de är lite för små för att känna sig rastlösa oftast, snarare är det tvärtom numera.
Sen beror det på hur man ser på förskolan och barnens tider där. Vad de får för sorts utmaningar och nöjen beror helt på vilken förskola och som sagt, vilka tankar föräldrarna har om förskolan.
Skicka en kommentar