Igår somnade jag 20.30 helt slut och skulle absolut kunna gått och lagt mig 18.00 om mina barn hade sovit då. Så vaknade Kajsa 22.00 och ville sova hos oss. Och hon sparkar... och sparkar... och slåss. En kudde far hit en arm dit och sen sätter hon sig upp och skriker något som jag inte fattar någonting av. En gång i timmen får hon sitt utbrott vilket gör att jag får ta tag i henne och lugna ner henne. En gång i timmen ungefär. Sen runt 4.30 kommer hennes sömnperiod då hon gärna kan sova till 6.00. Vad underbart det kunde vart om jag inte hade haft den andre dottern som gärna går upp 05.40, annars blir det ilska i sängen!
Nä, inatt får hon banne mig sova i sin säng och hålla tyst. Där kan hon sparka bäst hon vill. Problemet är ju när hon vaknar upp och skriker, vilket gör att man måste rusa till henne fort som tusan och lägga ner henne igen. Då är resan från sovrummet in till henne en låååång väg!
Matilda sover ju hos oss men hon ligger så himla bra och sover hela natten så hon stör ju knappt någonting. Det är den andre klumpedunsen som känns som tre barn på natten och inte en.
Två veckor har sömnen hållit på och jag börjar bli för gammal för det här!
Sen finns det ingen hjälp att få från min sambo. Antingen ligger han inte ens i våran säng utan jobbar natt eller så ska han jobba natt och måste sova för det. Ensam och förbannad. Jäkla unge.
Och jag är för gammal för det här! Känner mig som en krokryggig 90-åring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar