sjuk svensk kultur

Är det inte lite konstigt... hur mycket vi lever efter tid, datum, klockslag och våran almanacka.

Jag har sedan länge sagt att när våra barn blir lite större ska de får en dag var där de får egen tid med någon av föräldrarna. Tanken är att tex Matilda ska få hitta på något roligt med bara mamma eller pappa en dag i månaden och Kajsa likaså. Sen ska Tobbe och jag ha en dag också. Allt fär att inte missa någon. Men sen stannar man upp och tittar på detta med ganska sjuk bild. Ska man behöva avsätta en tid i almanackan för att umgås med min dotter? Okej, om två timmar, då Matilda, då ska vi UMGÅS! Oj, oj, oj vi kommer ha det så roligt. Mmm vänta du bara, två timmar har inte gått än.

Sjukt.

Min litteratur för veckan handlar om kulturkrockar. Ett dilemma i detta är just västvärldens sätt att anpassa oss efter klockan. Och hur vi så ofta säger "ja, du vet utlänningarn, de kan inte passa tiden" Men det kanske ligger lite vett i det. Boken tar upp ett exempel med en mamma som alltid kommer för sent till förskolan. En dag förklarar hon att det är för att hon tycker det är viktigare att inte stressa med sin dotter på morgonen än att vara punktlig till förskolan. Det kanske ligger något i det?

Syrran och hennes son kommer ibland och hälsar på. Sist när de var här hade vi planerat in en tur in till stan för att åka till en lekplats. Ungarna trilskades, de skrek och var ledsna. De ville inte klä på sig och de var trötta. Vi kämpade, och blev arga, och fick tillslut in dem alla i bilen. När jag skulle starta bilen insåg jag det sjuka i situationen. För vem gör vi detta för? Är det för syrran och mig? Enligt vems perfekta schema ska denna utflykt följas efter? Så det blev ingen tur dit. Å tänka sig, både barnen och föräldrarna blev så nöjda.