vi har visst blivit äldre, vi som var barn förut. Nu är vi plötsligt vuxna

Satt i väntrummet idag i väntan på en läkare som skulle ge mig svar på vad det är för fel på mig. Fortfarande en stor knöl i bröstet, feber och frossa och ont i huvudet. Det var "bara" bröst-böld jag fått, någon sort av mjölkstockning, oftast något man får om man inte sköter sig efter att ha fått mjölkstockning.


Men det var inte svaret som fick mig att fundera eller reagera. Det var snarare tiden emellan, tiden i väntrummet. Där sitter jag och läser en tidning, väldigt inne i ett reportage om en kvinna som fått bröstcancer, och in kommer en tant, runt 50-60 års åldern, och jag reagerar direkt. Det är tanten som jag hade som "fröken" på ansgars när jag var liten. Det var hon man såg upp till när vi skulle åka på läger och tälta och grilla korv. Det var hon som lärde oss hur man gör i naturen och framförallt vad man kan göra utomhus. Hon var så stor för mig, vi såg alla upp till henne som någon gudinna och vi lyssnade noga på vad hon lärde ut.
Så, in kommer hon där, inte alls så stor och ståtlig som jag minns henne. Hon verkade inte så himla smart när hon pratade med receptionisten men det viktigaste av allt var att hon var sjuk. Hon gick på krykor och hade svårt att se. Men vänta nu, hur gick det här till? Jag försöker minnas tillbaka till den tant hon var när jag var liten, vill inte komma ihåg det här minnet och försöker återvända till mitt reportage om cancerknölen. Men inte sjutton kunde jag koncentrera mig mer i tidningen, det var bara hon som dök upp i huvudet hela tiden.