Och här sitter jag och gråter. Delar mina känslor mellan stress, tankar och känslor. Slank förbi det här inlägget nyligen och mina tårar rinner fortfarande:
Det var vår sjunde bröllopsdag och min man dog i mina armar. I sängen bredvid låg våra barn och sov och ur min mans vänstra öga rann en tår i samma stund som hans hjärta slutade slå.”
(Tagit ur Sommar i P1, Monika Nyström)
Och livet är så skört. Och döden kan komma närsomhelst. Jag vill inte det. Jag vill inte mista någon jag känner och jag själv vill inte mista livet. Cancer, bilolycka, döden... Så verklig och så nära men i mitt huvud är den långt borta.
Jag tänkte ut och springa snart. Springa fort som fan. Helst springa bort från döden om jag kan.
2 kommentarer:
Döden är en del av livet, vare sig man vill eller inte.
nu blev jag också dyster....
Det var inte meningen att ta med dig in i dystra tankarna. Men det positiva är att vi faktiskt har livet kvar och att våra barn har en förmåga att påminna oss om det varje dag :)
Skicka en kommentar