vardagslivet i all högsta mening

Det här med städning är ett evighetsmakeri. Alltid är det saker man ska lägga på sin rätta plats istället för där den ligger. Och alltid när jag håller på tänker jag att skit samma, nu låter jag den här saken ligga här för jag måste i alla fall plocka undan den minst en gång varje dag då kan jag ligga gärna låta den ligga här. Men det är ju störande. Sen är det städning och varje gång tänker jag att jag skulle behöva grovstäda huset riktigt ordentligt på djupet. Men jag kommer aldrig till djupet för all min tid går åt till att skrapa rent ytan. Vi har inte stökigt här hemma, ganska normalt kan jag tänka mig. Men jag vill alltid ha det bättre än jag har nu. Mmm. sjukt.

Sen har mina tankar farit till den sjukt extrema konsumtions samhälle vi lever i. Igår köpte jag en ny datastol till familjen. Den vi hade var det hål i och lagad med silver tejp vilket visserligen håller men även tejpen kommer nog lossna snart den också. Så hittade jag en billig och bra datastol för 499 :-. Rea såklart, den har kostat 1200 :-. Kommer hem och familjen blir lycklig av en ny pryl i hemmet. Men nackdelen är att ingen i familjen hinner skruva ihop den. Så den står där. Och det är tragiskt. Det är inte så att vi inte vill ha den utan vi har så bråttom att springa vidare att vi inte ens hinner njuta av den nya pryl som intar vårat hem. Konsumera, konsumera, och dottern skriker i affären: Jag vill ha, jag vill ha. Pust, puh, stön. Kan vi hoppa av den här karusellen snart?