Jag håller på att gå på visning. Letar hus för fullt även fast jag tar det väldigt lugnt i tankarna. Vill liksom veta vilket hus jag är ute efter innan vi hittar det perfekta. Men den svåraste tanken är i vilket område vi kommer hamna? Jag klarar mig, Tobbe klarar sig nog bäst med tanke på hans sociala kapacitet. Men barnen? Om området är fullt av skitungar och mina barn kommer växa upp med dem, då är ju all uppfostran förgäves? För inte kan jag stänga in dem på sitt rum hela livet. Även fast den tanken är ganska frestande.
Tänk det här beslutet känns större än när vi beslutade att skaffa barn överhuvudtagen. Det är kanske lite fel tänkt. Men oj vad enkelt det var när vi fick det där beslutat att det låg en bebis i magen. Tanken var liksom aldrig att den bebisen inte skulle få komma ut och bli ett liv. Men när den väl kom ut och blev en människa, då har det hänt många gånger att jag vill springa in i ett hörn och bara gömma mig. Mest av rädsla för att göra fel. Och skapa det här barnet på fel sätt. Den tanken skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar