idag är det..

en dag som det bara ploppar upp tråkiga bilder i huvudet på mig. Bilden från i helgen när Matilda cyklade och var centimeter nära att bli påkörd. Den bilden vill inte försvinna från mitt huvud. Sorg, smärta, död. Nu är det svart i mitt huvud. Känns tungt att lyfta armen liksom för att packa inför skolan.

Vet inte vart det här kom ifrån. Egentligen har jag inte mycket att klaga över, egentligen har jag inget alls att klaga över. Men jag känner sorg över det som komma skall.

Ibland får jag en känsla av att oturen sitter och tittar på mig en meter ifrån mig och biter på sina naglar. Otålig och väntar på att få kasta sig över mig och ge mig sorg. Det finns så mycket att välja mellan. Sjukdomar. Barnen kan råka illa ut. Mina nära och kära kan råka illa ut. Jorden kan sluta andas. Då vågar jag liksom inte blunda utan ser framför mig hur det blir som i leken man lekte när man var liten. Alla barnen springer fort fram och ska attackera kompisen där framme som står med ryggen mot oss. Men så vänder sig kompisen om och vi måste stå alldeles stilla. Så länge jag tittar och aktar mig för oturen så kan han inte nå mig. Men det känns som han är farligt nära nu.