Det är en ganska speciell känsla att vara ute före alla andra i grann-gården. Om man befinner sig i våran trädgård, där vi har utsikt över alla cykelvägar i princip, så ser vi också utvecklingen från sovande folk till folk som har vaknat och börjat sin dag.
Det är de som är arbetslösa och går ut med hunden. Det är de som är sena och stressade och har två barn i cykkelkärran som är trötta och griniga. Det är de som kommer hem från jobbet efter att ha jobbat hela natten.
Och där emelllan. Där sitter jag med mina två små barn och gräver i rabatten. Hälsar på varje person som går förbi och slänger en snabb kommentar om dagens arbete eller om sömnen som varit men som försvann för fort. Och jag pratar. Och jag umgås. Med folk jag faktiskt inte vet så mycket om.
Vretgatan är en ganska magisk plats. För det finns ingen annanstans jag bott på som jag träffat så mycket folk att umgås med som här på vretgatan. Vi har våran egen lilla värld här. Jag träffar människorna varje dag, många kommer hem till oss och pratar väder och vind. Men jag vet inte vad de gör bakom stängda dörrar. Jag har aldrig träffat deras syster eller bror. Jag vet knappt vad de jobbar som och inte heller vad de heter i efternamn. Men jag vet hur de har sovit, jag vet vad de ska göra idag. Och jag vet vad de gjorde igår.
Undra vilken detalj som är viktigast att lära känna.?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar