Snart väntas det dagis för Matilda. Jag sökte in i januari och i maj har det gått fyra månader, månaden då jag är lovad en plats på det stället man dumpar sina barn när man inte har tid med dem.
Det är väldigt delade känslor att sätta Matilda på dagis. Det mesta säger emot. Ska jag känna efter riktigt ordentligt säger nog hela min kropp emot.
Hon är så oförstörd. Hon är så mycket format efter våran familj som hon kan bli. Hon är aldrig dum mot andra barn, hon blir ledsen och backar undan när någon annan är för vild mot henne. Hon slåss inte, bits inte, skriker inte eller springer särskilt lång ifrån oss heller.
Jag kan tyvärr inte ta åt mig för hennes sätt att vara. Vad det gäller uppfostran är jag ganska värdelös på. Jag ger efter om hon kommer och pussar mig. Jag säger sällan till henne eller sätter henne i "skamvrån". Hon får nästan alltid som hon vill. Nej, skälet att hon beter sig som hon gör är för att hon inte går på dagis.
Det är på dagis barn lär sig slåss, lär sig att hålla hårt i sina leksaker, lär sig att vuxna sällan har tid att lyssna på lilla mig som så gärna vill berätta något. Här gäller det att skrika för att få uppmärksamhet. Eller slå någon annan. För då kommer fröken. Och det är då man får uppmärksamhet.
Jag hatar ordet dagis. Jag hatar känslan av att lämna mitt barn på dagis. Jag födde inte barn för att lämna dem någon annan stans.
I en vanlig svensson-familj spenderar barnen mer tid med andra eller hos andra än med sina egna föräldar. Då räknar jag bara vakna tiden och inte den tiden de spenderar i sängen. Likaså kommer det bli så i våran familj. Vi kommer också komma till den punkten när vi går upp på morgonen, lämnar våra barn, åker och jobbar och hämtar våra ungar många timmar senare. De som uppfostrar mitt barn är inte jag, det är personalen på dagiset. Det är också de som kommer upptäcka framstegen hon gör och det är också de som kan ta åt sig äran att ha lärt mitt barn att räkna och prata.
Jag hatar känslan av att lämna bort henne. Men faktum är att jag måste. Kanske inte än, men snart. Och jag kommer inte ifrån det.
3 kommentarer:
Att ha andra människor runt sig är en del av livet. Det är vår förmåga att kommunicera med andra som skiljer oss från djuren och därmed gör oss till människor. Även om dagis kan vara hårt så är det också där barnen för första gången lär sig hur man är med andra människor. Det behöver inte bara vara dåligt. De mammor jag pratat med (ja, det är bara mammor) säger tvärtom att barnen efter att de börjat på dagis blivit väldigt mycket gladare och mer harmoniska för på dagis kan man upprätthålla rutiner (som ju är så viktigt för barn) på ett sätt som man aldrig kan göra hemma i en familj. Så även om det är jobbigt, försökt att se det positiva. Matilda kommer älska dagis!!
Förstår att det kommer att kännas tufft att lämna henne på dagis, men jag tror att hon kommer att stortrivas. Hon har kompisar hon kan leka med och hon kommer att lära sig sååå mkt. Visst kan dem lära sig en massa dumt, men man kan inte skydda barnen ifrån allt och sedan får man ju som förälder lära dem vad som är rätt och fel. Hoppas att allt är bra med er förövrigt. Vore skoj om vi kunde ses snart.
Ha det gott och sköt om er! Kramar =)
Usch, vad hemskt det kändes att läsa ditt blogg-inlägg. Kändes som att de kunde varit jag skrivit det för ett halvår sedan innan Ludde började, för jag kände precis sådär. I början var det hemskt, men nu älskar han dagis och han är fortfarande världens snällaste och lugnaste kille. Matilda kommer också att älska dagis, med alla nya kompisar och alla aktiviteter som de hittar på tillsammans. Men visst är det en anpassningsperiod för er alla. Jag tvivlar inte en sekund på att hon, precis som Ludde, kommer älska dagis efter några månader. Kramar
Skicka en kommentar