arg över systemet.

Fick en lapp hem om samtals-träff för mina barn på förskolan. De har skrivit en färdig mall med frågor som ja ska besvara:
1.Hur upplever du att ditt barn har det här på förskolan?
Svar: tja... hur skulle ja kunna veta det... Jag lämnar dem, får två sekunder på mig att säga hej då och så ser ja dem inte mer förens ja hämtar dem. Vid hämtning är det antingen mina barn, eller andra barn som skriker i ansiktet på en så hur ska man då hinna fråga hur dem haft det? Och frågar man får man till svar: Jo... de har ätit bra och sovit i 30 minuter. Jaha... hmm.. inte rikitgt vad ja ville veta. Ja vill veta om de MÅR bra, om de har kul, om de har skrattat nåt, om de har blivit ledsna över nåt, om personalen har hunnit sett mina barn och ägnat dem någon uppmärksamhet! ... Och Matilda går ju knappast att fråga hur hon haft det. Frågar man om de varit ute säger hon ja fast de inte varit det. Frågar man vilka hon lekt med idag svara hon: Mormor!... tja... känns onödigt att fråga.

2. Känner du att vi har tid för dig och ditt barn?
Svar: Återigen, hur skulle ja kunna veta det? När jag lämnar tar ni emot min skrikande Kajsa och förser Matilda med ett pussel. Hur ska jag kunna veta vad som händer när jag går därifrån?

3. Övriga synpunkter?
Svar: Oj... får man kommentera allt här? I så fall skulle ja vilja ha synpunkter på hur ni lär mitt barn att de kläder hon har på sig inte är viktigt för hennes personlighet. Att hon ska slippa varenda morgon få utbrott och bli förtvivlad för att ja inte har köpt samma kläder som Moa eller Hampus eller Filip har. För det är tydligen där uppmärksamheten ligger. Tyvärr.

Sen skulle ja vilja önska lite mera pedagogik, ja menar ja ska ju faktiskt bli lärare och då måste ja ju utsätta mina barn för den pedagogik ja lärt mig... så som att göra inlärning till lek i vardagen. Låta barnen räkna antal pärlor eller låta Matilda räkna upp alla veckodagar som hon faktiskt nyss lärt sig.

Men allra helst vill jag nog att ni sätter upp en filmkamera i varenda vrå både utomhus och inomhus. Det gör att ja kan sitta i skolan och bevaka varenda ögonblick ja faktiskt missar i mina ungars vardag. Att få det återberättat är aldrig detsamma.

Så... min bitterhet är nog delad. Dels för att ja inte är nöjd med någon som tar hand om mina barn. Dels för att ja blir arg när ja hämtar dem och inte vet vad de varit med om när jag inte varit där.

Tack och lov för mormor. Där får man minsan veta hur mycket de bajsat idag, om de har busat ute eller inne eller om de har blivit arga för att mormors pepparkakor är slut. Tack och lov för det.